Kontorsvår

Utanför gallerfönster ser det ut som att våren är kommen. Solen lyser och jag har vår i sinne och kropp. Till dess att jag stiger utanför kontorsdörrarna. Då är det vinter i luften och kallt.

Rödabacken

Efter 13 år av besvikelse var det så dags för vedergällning. Dagen startade med havregrynsgröt, kaffe och stretchning. Tanken på utförsåkning gjorde mig lätt spak. Väl i Ramundsberget, eller djävulsberget också kallat, blev det barnbacken först. Med knappnålslift från 1996 i färskt minne var jag nervös när jag såg att just denna lift som jag hade sådana problem med för 13 år sedan skulle dra upp mig till nämnda backe som för mig såg ut som en vägg.

Det tog inte mer än fyra, fem åk innan jag kände mig bekväm med att ramla och jag hade mjukat upp kroppen tilräckligt för att ge mig på de större backarna. Blå backe. Dalskida och Bergskida fanns inte riktigt för mig, det var plogen. Framåt slutet av dagen passade jag på att åka själv, Veronica ville åka en röd backe. När jag kommer ner till vad jag trodde var en blå backe ser jag två skyltar som visar röd backe åt ena hållet och en backe utan färg åt andra. 

Jag tänkte att det är bättre att jag tar den röda backen och inte den utan färg. Det skulle kunna vara så att den utan färg var någon form av puckelpistbacke eller en backe än värre än den svarta. Med fart, och faktiskt, med viss kontroll på min fischer fire 2 skidor gav jag mig ner för backen med den röda färgen. Visst jag ramlade ett par, max tre gånger. Jag tog mig ner. Jag höll mig på banan.

Väl nere på plan mark frågade Veronica med stora ögon:

Tog du röda backen?

Baby. Det är bättre att brinna ut, än att tyna bort.

Skidstrumpor

fick jag av Veronica ikväll. Dressen är lånad av Niklas. Jag kommer att vara den mest kittade nybörjaren i hela funäsdalen. Mars 2009. Månaden och året som jag ska ta revansch för mig själv.

Mars 1996. En vettskrämd pojke på 15 år står och begrundar avgrunden som benämns ”den röda backen” i Sälen. Ivrigt påhejad av en far med för stort förtroende för sin son. Likt en kalv på nysåpat fabriksgolv staplar sig pojken ner för branten. Utför vallen. Han kan bara höra ett avlägset ”dalskidan” från fadern som alldeles säkert insett att det inte var en Stig Strand han uppfostrat under de 15 år som gått. 

Det är med en viss ängslan som väskan har packats. Detta skall bli revanschen. 13 år har gått.

Hissdrama

-Oj du fick åka ner i källaren först..

-Dä ä ingen fara mä dä

-Är du nyinflyttad?

-Ja vi flyttade in i månadsskiftet oktober/november

-Ja har bott här sedan 1971. Fast nu bor ja inte här längre.

-Du hälsar på?

-Jaa så kan man väl uttrycka sig. Min gamla make bor här.

Tänk vilken historia som döljer sig bakom hennes något bittra uttalande. När skilde de sig? Hur gick det till? Varför hälsar hon på sin gamla make?

Har fått veta att du setts med en lila basker! Är det den jag efterlyst månne?

Jag har stulit en lila basker på jobbet och använt den på jobbet. Det hela började med ett massmail. Sådana får man när man jobbar i kommunal verksamhet. Kan vara allt från att någon glömt lyset på i bilen till att någon glömt ett par glasögon  någonstans.

En kollega pratade med kvinnan och sade att han tyckte sig ha sett mig med en lila basker i trappuppgången. Här skulle jag blivit lite misstänksam. Chansen känns inte jättestor att någon tar en lila basker från trappuppgången som inte är deras egen för att sedan använda den på samma kontor som ägaren eventuellt arbetar. Så resonerade inte kvinnan som skickade mailet. Hennes basker var, är säkert väldigt fin och det är klart att den som hittade den skulle bära den.

Efter att min kollega och damen med baskern talat om mig och om jag eventuellt hade stulit hennes basker fick jag ett mail där hon frågade om jag hade använt hennes basker. Nämnda hatt måste vara henne kär om hon dels lägger ner ungefär en arbetsdag på att jaga efter den och dels att hon tror att en person som arbetar på samma arbetsplats lägger beslag på den.

Jag hoppas verkligen att hon finner sin basker.

G H

-Morbror! Jag har fått GH

-Vaddå GH?!

-Guitar Hero

-det är så skönt att dampa på den här.

-Vaddå dampa?

-Ja på gitarren. Dampa.

-Jaja.

Och så kände jag mig som 67 och inte 27.

Rökmaskin, Confetti och Rödljus

Lappen var uppsatt i hissen och även kommenterad så här dagen efter. Det stod att läsa ”och ni är välkomna att sopa gatan efter era gästers fimpar/styrelsen”. Det sista tecknet på att vår förening inte är en förening, mer av en firma eller sekt. Det hade varit mer talande om de undertecknat med firman.

Festen kulminerade med Leila K electric, video kan ni se här. Innan dess hade Mackes gåva confettimaskinen förgyllt dansgolvet som ett fåtal timmar tidigare var ett sovrum. Törleyflaskan gick från mun till mun. Rökmaskinen gick varm, varmare än den någon gång gjort tidigare.

Söndagen har gått i menlöshetens tecken. En frukost på Copacabana var det som blev efter städning av all confetti från gårdagen.

Jag har det i mig

jag känner det, ibland är jag så nära. Hade inte detta varit en textrad i Låt mig få följa dig ner skulle det kunna gå in på höjdhoppar Linus och hans kollegor. I radiosporten imorse fick han frågan hur det kändes att prestera världsårs bästa:

-Jo det är skönt att få ett kvitto så. Jag har ju känt att jag haft höjden i mig och nu är det skönt att vara tillbaka efter två år.

Jag förstår inte. Varför säger höjd- och längdhoppare att de har längden respektive höjden i sig, fast de aldrig hoppar så högt eller långt. Hur kan man veta att det finns en längd eller höjd i kroppen om man aldrig presterat denna höjd?

Den som är kommunalare är aldrig fri från arbete

En föreläsning om hemmasittande skolungdomar tidigare idag. Elever som av en eller annan anledning inte vill gå till sin skola. Vissa av oss som satt i publiken tyckte det var en intressant föreläsning.

Gymnasietorget, Huddinge i all sin prakt

Det fanns undantag som bekräftade regeln, så att säga. En kvinnas telefon ringer och hon förklarar högt att hon var tvungen att ta samtalet för att det var från kommunen. En kommunanställd är aldrig fri från tjänst, alltid i beredskap.

Efter en halvtimma in på föreläsningen ser jag hur en kvinna räcker upp handen ett flertal gånger. Något är skumt eftersom hon håller en överdimensionerad sticka i handen som hon räckt upp. Förklaringen till stickan är att hon passar på att sticka en halsduk under föreläsningen. Hon stickar med sådan frenesi att hon efter två timmars föreläsning kan värma sig med sin nya halsduk. Det var kallt i lokalen, en kommunalanställd inte bara arbetar oförtrutet, hon är alltid förberedd beroende på vilka förutsättningar som finns.

Körbärsöl

gör sig jävligt bra till chokladkaka med tryffel.