Kontorsvår

Utanför gallerfönster ser det ut som att våren är kommen. Solen lyser och jag har vår i sinne och kropp. Till dess att jag stiger utanför kontorsdörrarna. Då är det vinter i luften och kallt.

Rödabacken

Efter 13 år av besvikelse var det så dags för vedergällning. Dagen startade med havregrynsgröt, kaffe och stretchning. Tanken på utförsåkning gjorde mig lätt spak. Väl i Ramundsberget, eller djävulsberget också kallat, blev det barnbacken först. Med knappnålslift från 1996 i färskt minne var jag nervös när jag såg att just denna lift som jag hade sådana problem med för 13 år sedan skulle dra upp mig till nämnda backe som för mig såg ut som en vägg.

Det tog inte mer än fyra, fem åk innan jag kände mig bekväm med att ramla och jag hade mjukat upp kroppen tilräckligt för att ge mig på de större backarna. Blå backe. Dalskida och Bergskida fanns inte riktigt för mig, det var plogen. Framåt slutet av dagen passade jag på att åka själv, Veronica ville åka en röd backe. När jag kommer ner till vad jag trodde var en blå backe ser jag två skyltar som visar röd backe åt ena hållet och en backe utan färg åt andra. 

Jag tänkte att det är bättre att jag tar den röda backen och inte den utan färg. Det skulle kunna vara så att den utan färg var någon form av puckelpistbacke eller en backe än värre än den svarta. Med fart, och faktiskt, med viss kontroll på min fischer fire 2 skidor gav jag mig ner för backen med den röda färgen. Visst jag ramlade ett par, max tre gånger. Jag tog mig ner. Jag höll mig på banan.

Väl nere på plan mark frågade Veronica med stora ögon:

Tog du röda backen?

Baby. Det är bättre att brinna ut, än att tyna bort.

Skidstrumpor

fick jag av Veronica ikväll. Dressen är lånad av Niklas. Jag kommer att vara den mest kittade nybörjaren i hela funäsdalen. Mars 2009. Månaden och året som jag ska ta revansch för mig själv.

Mars 1996. En vettskrämd pojke på 15 år står och begrundar avgrunden som benämns ”den röda backen” i Sälen. Ivrigt påhejad av en far med för stort förtroende för sin son. Likt en kalv på nysåpat fabriksgolv staplar sig pojken ner för branten. Utför vallen. Han kan bara höra ett avlägset ”dalskidan” från fadern som alldeles säkert insett att det inte var en Stig Strand han uppfostrat under de 15 år som gått. 

Det är med en viss ängslan som väskan har packats. Detta skall bli revanschen. 13 år har gått.