Kräftkalas

Jag drömde inatt att jag åt den största kräftan som skådats. Klorna var stora som om det vore en hummer. Ibland är ju drömmar inte så svåra att tyda. Jag tror det har ett samband med kräftkalaset som påbörjas ikväll och den där Keno reklamen. Där de äter just humrar istället för kräftor. Skrytsamma jävla gotlänningar. 

Hasse vann pris som bästa kräfta på sin kräftfest.

Helgen skulle kunna kallas för kräftfestival. Det skall badas i tunna, sörplas kräftor och skålas bland mången vänner.

Först skall jag in till jobbet för ett möte på min lediga dag. Värt. Träligt värt. Sedan till affären och inhandla dryck och kräfta och sedan iväg till Norrtälje.

Det där är ju bara nackspärr

Två dagar nu. Som en sann asket gick jag till jobbet igår trots att det gjorde infernaliskt ont i nacken när jag skulle resa mig ur sängen. Fick ta tag i en stång i taket som om jag vore 70 år gammal. Gav vika för smärtan efter lunch då jag istället begav mig till vårdcentralen.

Det jag ville ha var ett par smärtstillande, en trygg röst som sa eller nästan befallde mig att gå hem från jobbet. Istället fick jag gå till Närakuten för att utesluta hjärnhinneinflammation. Gick till akuten och blev bemött med en stor skopa iskyla, ”det där är bara nackspärr” hon fortsatte ”men jag kan väl skriva ut muskelavslappnande” I detta läge vågade jag inte be om morfin.

Fick gå som Dustin Hoffman i Rainman och hämta ut mina muskelavslappnande.

Skäggprocess

Texas Ranger

Efter det Guisippe

En rakapparat och ett skägg kan man ha kul med. Och som man brukar säga. Delad glädje är dubbel glädje.

När jag var liten

åkte vi varje sommar till Björkö på västkusten. I en röd Ford Sierra styrde pappa Tommy mot Björkö. I bilen spelades Susanne Alfvengren och hon sjöng om att hon ville möta gryningen ihop med den hon låg med. Så klart. Det vill man ju, oftast.

Nu har jag laddat hem hennes skiva och i skrivande stund lyssnar jag på en skiva som gjorde sig bättre i en röd Ford Sierra 1989 på väg mot västkusten.

Igår blev det klart

att jag är fältsekreterare i Huddinge kommun så länge jag vill. Eller så länge chefen vill. Tror inte det är så lätt att sparka en fast anställd. Inte ens om den fast antsällda börjar dagen med att messa, skriva blogg och prata OS med kollegor.

Yogan igår gick bra, men de envisades med att ha 40 grader celsius i rummet vilket resulterade i att jag svettades likt en julegris på dagen före dopparedagen.

Skarpt

High Definition tv är så jävla 2008. Det är en så skarp bild att en sylvass egg på en global kökskniv är en passande synonym. Bilden är skarp så till den milda grad att jag tror att de gjort den analoga tv-bilden sämre bara för att jag ska tro att HD är skarpt. Lite som jag kan tänka mig att spelfilmen uppfattades när Technicolour förgyllde filmen.

Ikväll ska jag nå en ny dimension i mitt spirituella och andliga liv då jag tillsammans med Veronica ska gå på första yogapasset.

Spännande. Nästan som HD-tv.

Vardag igen

på kontoret. Tänka sig. På två dagar har jag sett många trevliga och bra akter. Toppen på isberget måste ändå vara Håkans turnéavslut. En Håkan peppad till tänderna. Ett så pass laddat band att stämningen på och framför scen blev för mycket. Hurricane Gilbert grät. Flickan som stod med svart hår bredvid mig grät. Som att se en amerikansk High school film som avslutas med världens spelning. Till och med confettin fanns. Det enda som kunde göra konserten ”top notch” vore om Hr. Hellström spelade kär i en ängel.

Fast det var under fredagskvällen som de jag såg fram emot mest spelade. The National. En suverän spelning och farhågorna som jag hade innan att de skulle vara lite trista på scen var som bortblåsta och frontfiguren Matt Berninger var lite Dustin Hoffman i Rainman när han hade sina vredesutbrott.

NERD tog upp tjejer på scen, fick oss att skrika att vi ville ligga och hade ett ordentligt gung på scenen. Neil Young avslutade kalaset och radade upp klassiker som jag hört fast som jag trodde att jag inte hört. En trevlig blandning av mjuka och hårda bitar helt i min smak.

På fredagen tog jag även avsked, ihop med 15.000 andra människor, till min ungdom. Broder Daniels sista spelning och deras hyllning till gitarristen. Tror att det nästan var på pricken 10 år sedan jag såg dem sist på Hultsfredsfestivalen 1998.

10 år går fort.

Långt ut väster

låter jag Erik Apelmos bil föra mig imorgon. The National, The flaming lips, Buraka som sistema, Håkan Hellström, Neil Young håll ut! Snart kommer jag.

En dålig start på dagen

är att vakna upp till ösande regn. Inse att paraplyt är trasigt. Inse att jag inte har någon musikspelare. På väg till jobbet kändes det som att jag var med i en dålig film som handlar om hur världen ser ut 2022. Gaskar upp mig och tänker på fredagen och helgen och Way out west i synnerhet. Tittar upp. Ser en taxi på två meters avstånd och en gigantisk vattenpöl. Lägger ihop ett plus ett och inser vad som komma skall. Klockan 08:53 är jag inte den mest kvicka så jag hann inte undan.

Vatten på byxor och min enda jacka med huva. Dyngsur.

Skriker och gestikulerar förgäves. Hinner tänka att jag måste visa vad Hr. Taxiförare gjort mig och mina kläder. Således springer jag upp mot huvudentrén där bilen står. Han hinner åka men jag ger mig icke. Försöker gena på honom. Ser att tokfan pratar i mobiltelefon. I Danmark är det förbjudet att tala i mobiltelefon och köra bil. Hinner inte ifatt.

Ringer Taxi Botkyrka och möts av en trött, trög och dum telefonist som frågar efter regnummer. Har bara bokstäverna.

-Då kan du ju inte få någon kompensation.

-Men kan du inte söka på bokstäverna i registret.

-Förresten så fanns det inte någon bil som började med dem bokstäverna i det området.

Leif!

Personerna på bilden har inget med texten att göra, förutom att bandet heter Leif Bloms. 

Var på Debaser Medis i torsdags kväll. Jag har frångått min princip om att bojkotta nämnda bar. Stockholm har inte plats för en reaktionär istället har jag tvingats av vänner och staden att bli en odogmatisk individ, öppen för förändringar och lättanpassad.

Väl på Debaser var jag tvungen att besöka toaletten. På undersidan av toalettlocket. Väl placerat i mitten fann jag en klisterlapp med vit bakgrund och på den vita bakgrunden var Leif! applicerat i svart text. Lite påverkad av Staropramo undrade jag vad Leif! stod för. Kanske någon som tagit Säkert! framgångskoncept och fört det vidare. Lade inte ner mer energi på lappen. Gick hem och sov.

I fredags mötte jag upp Amelie på Ljungrens, Götgatan. Väl där står jag i baren och beställer en Starobrno. In stövlar Hr. Degerman, Kerstin, Alex och Emma. Kärt återseende. Efter ett par timmar bestämmer jag och Amelie att vi ska gå vidare. Hamnar på Bara bar.

Toaletten kallar igen. Har man väl börjat kombinera öl med toalettbesök krävs det en viss kontinuitet. I stroboskop ljus ser jag en bekant klisterlapp på insidan av toalettlocket. Leif! Nu blir jag lite förundrar och undrar vad det är för kampanj som någon initierat.

Igår kom jag att tänka på Leif! och således valde jag att googla på lappen men fann endast en grafisk formgivare vid namn Leif i 50-års åldern. Betvivlar att det är han som ligger bakom. Jag pratade med Veronica om detta och hon berättade om en ”klisterlappskultur”. Man har sina ställen som man markerar och på detta sätt sprider man sitt budskap. Leif! på toalettlocket. Vad vill man säga med det?